Så här kan man uppleva en sommarkörningsdag!

Munkedals Jernväg bjuder på ”Perrongteater”

”Perrongteater” – detta ord hade jag inte stött på tidigare, men sommaren 2017 gavs perrongteater på Åtorps station vid Munkedals Jernväg.
Ordet är lätt att begripa och betyder just vad man skulle vänta, nämligen friluftsteater på perrongen invid tåget.

Skickliga skådespelare
Tre teaterelever dramatiserade delar av järnvägens historia. De hade satt sig in i järnvägens historia och hade en dramatiseringsförmåga långt över det vanliga.
På några få minuter hann de med att dramatisera industrialismens genombrott, landsvägslokomotivet, som föregick järnvägen, rallarnas liv och leverne samt kyrkans ibland avvisande inställning till järnvägarna.
Enligt en utbredd uppfattning var järnvägar synd på grund av det rörliga livet och allt som detta medförde. Alla tre ungdomarna hjälptes åt att dramatisera landsvägslokomotivets framfart, mycket uttrycksfullt, skickligt och roligt. Rallarna uppvaktade ortens vackra flickor och kunde inte undvika att slåss om flickorna. I detta sammanhang fick vi en beskrivning av ”rallarsvingen”.

På perrongerna har mycket hänt
Avslutningsvis gjorde prästen och prästdottern sitt högtidliga och värdiga inträde. Den tredje skådespelaren böjde sig då framåt och blev en läspulpet. Detta hade möjligen också en symbolisk innebörd. Dramatiseringen genomfördes raskt, med stor säkerhet, skickligt och uppfinningsrikt. De tre teatereleverna hade tidigare dramatiserat delar av Trollhättans historia i Nohabs smedja.
Uppslaget att spela perrongteater är utmärkt. Väldigt mycket har utspelat sig på stationernas perronger: avsked, möten och överläggningar. Förr brukade kungligheterna tas emot på järnvägsstationerna av stora mottagningskommittéer. Jag kan inte låta bli att berätta en historia, som jag har fått höra av Bengt-Åke Berggren, själv polis.

Kunglig scout möter annan scout
Prins Gustaf Adolf, far till Carl XVI Gustaf, kom med tåg till Göteborgs Central och mottogs på perrongen av landshövdingen och andra högre befattningshavare. För ordningens skull var en polis med för bevakning. Prinsen själv hade många uppdrag inom scoutrörelsen. När han fick se polisen, sade han: ”Vad roligt, att ni ville komma och möta mig. Då kan vi diskutera nästa scoutmöte.”
Även polisen hade uppdrag inom scoutrörelsen. Mottagningskommitténs höga befattningshavare lär ha blivit snopna, när de fann, att polisen blev mest uppmärksammad av prinsen.

Statshemlighet röjd på perrongen
Folk samlades på perrongerna inte bara för att välkomna gäster utan även för att vinka av resenärer, som de kände, när dessa skulle resa iväg. År 1881 var kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) giftasvuxen. (Han var född 1858.) Därför började man fundera över, om han kanske kunde ha fler ärenden i Tyskland, när han skulle fara till Berlin på den tyske tronföljarens bröllop.
Konung Oscar följde sin son till järnvägsstationen och hade givetvis många i sitt följe. ”Man och man emellan viskades det också att när kungen följt sin son till järnvägsstationen skulle han ha sagt så att det hördes av de närmast kringstående:
’Följ din egen böjelse – jag vill på intet sätt påverka ditt beslut.’” (Waldemar Swahn, Gustaf V: Landsfadern och människan 1858 – 1938, Sthlm 1938, s. 63.) Därmed var den statshemligheten (eller åtminstone familjehemligheten) röjd på perrongen. Kronprinsen for till Tyskland för att söka efter en lämplig maka.

Många ämnen för perrongteatern
Perrongteatern har många ämnen, som ligger nära till hands. Järnvägsinvigningar var mycket stora tillställningar. De brukade förrättas av Hans Majestät Konung Oscar II. Ingen har invigt så många järnvägar som han. Vill man ha en stor föreställning, passar en järnvägsinvigning med Oscar II mycket bra. (Jag menar givetvis någon skådespelare, som spelar kungen.)
Utdelning av ved och kol under världskrigens ransoneringar kunde också vara tacksamma ämnen liksom lastning och lossning av godsvagnar. Posthantering och utväxling av postsäckar skulle på samma sätt kunna dramatiseras. Perrongteatern har äkta kulisser: lok och vagnar. Bättre än så kan det inte bli.

Nytt ord och ny verksamhet
Ordet perrongteater saknas i Svenska Akademiens Ordbok. Jag frågade en av skådespelarna, om de hade lånat ordet från annat håll, eller om de hade myntat det själva. Hon kunde inte erinra sig, att de hade hört ordet i andra sammanhang.
Munkedals Jernväg och de tre skådespelarna har av allt att döma gett oss ett nytt ord och en ny verksamhet, nämligen perrongteater. Kanske har dock en viss teaterverksamhet även tidigare skett vid museibanorna, men mycket talar för att ordet perrongteater är nytt. När jag sökte på nätet, fann jag enbart perrongteatern i Munkedal.

Järnvägar och synd
Järnvägar betraktades av många som synd. Prosten i Solberga, Henrik Florus Ringius, höll på sin tid en järnvägspredikan, som trycktes. (Henrik Florus Ringius, Med järnvägen inbryter en ny tid: Predikan i Solberga pastorats kyrkor sommaren 1907, Gbg 1907.)
Han visar sig vara så vidsynt, att han ser både fördelar och nackdelar med järnvägarna och allt vad de förde med sig. Denna predikan borde ges ut i faksimil och läggas ut på nätet. Den är ett viktigt vittnesbörd om hur bohusläningarna såg på sina järnvägar.

Ångloket måste repareras
Andra museijärnvägar har all anledning att ta efter Munkedals Jernväg och själva anordna perrongteater. En av anledningarna till att jag återigen dök upp i Munkedal var, att jag redan på förhand begrep, att denna teater var både sevärd och värd att skriva om. Huvudanledningen till mitt besök var dock själva järnvägen. Banan är ovanligt omväxlande med många sevärdheter.
Här har vi den lilla järnvägen med de stora sevärdheterna. För närvarande arbetar man hårt med att få ihop pengar till ånglokets ångpanna. Man behöver ungefär 700 000.
Årligen får man in drygt 200 000 kronor i biljettintäkter. Reparationskostnaden är alltså en väldig summa. Alla har möjlighet att vara med och lämna ett bidrag.
Gustaf B. Thordéns stiftelse har gett ett stort bidrag (170 000). Thordéns far tjänstgjorde som hamnchef nere vid Munkedals hamn vid Gullmaren. I sin ungdom fiskade Thordén i fjorden. Sedan tog han tåget och åkte Munkedals Jernväg upp till Munkedal, där han sålde fisken på torget. Fadern var noga med att även han skulle betala biljetten. Detta fick jag veta i Jernvägskafét. Thordéns släkthistoria är på många sätt förknippad med järnvägen. De flesta som åker med järnvägen gör det som jag för nöjes skull, men ibland händer det, att folk, som bor nere i hamnen, tar järnvägen ner till sina hem. Nyttotrafiken är kvar.

Lars Gahrn