Munkedals Jernväg – en vänlig järnväg
En betraktelse av Lars Gahrn
Ingen annanstans hade jag – under corona-pandemins år 2020 – mött så mycket omtanke om oss resenärer som på Munkedals Jernväg. För att vi inte skulle trängas ombord på tåget, hade man bestämt sig för att ta med endast halva antalet resenärer (40 stycken) mot 80-90 i vanliga fall. För att vi ändå inte skulle frestas att sätta oss för tätt, hade man klistrat nummer på bänkarna och på detta sätt markerat, att vi skulle sitta på avstånd från varandra. För att ingen skall kunna komma till Munkedal och bli besviken över att alla biljetter är slutsålda, hade man infört förhandsbokning av biljetter.
Numrerade platser
Omtanken uppskattades av oss resenärer, men en av dem kunde inte låta bli att skämta. Han pekade på siffran 13 och sade, att där vågade han inte sitta. Jag framförde denna invändning till Dag Legnesjö, som kanske hade hört den förut. I varje fall hade han svaret klart: ”Ibland fick vi under min skoltid skrivningar på fredagen den 13. Vanligtvis klarade vi dessa prov mycket bättre än de som hade förlagts till andra dagar.” Med på resan hade vi tre gäster från Östra Södermanlands Jernväg, som hade löst frågan på ett annat sätt. Där tog man lika många passagerare som vanligt, men för att deras resenärer inte skulle behöva sitta tätt, hade man dubbelt så många vagnar som vanligt (med påföljd att loket knappt orkade med tågsättet i motluten). Munkedals Jernväg kan inte göra så, ty man har inte fler vagnar. Tyvärr drabbas järnvägen av ett betydande inkomstbortfall, när antalet resenärer halveras, men munkedalsborna tänker i första hand på säkerheten.
Omtanke om resenärerna
Här som på Anten-Gräfsnäs Jernväg har man under corona-pandemin inte någon konduktör, som klipper biljetterna. När resenärerna släpps in i museet vid Munkedal Nedre, får hälften av oss komma in åt gången. I museet har man tagit bort modelljärnvägen, eftersom man befarade, att alldeles för många skulle vilja se järnvägen samtidigt och följaktligen stå alltför tätt. Omtanken om resenärerna var rörande. Samtidigt skonade många medlemmar inte sig själva. Fastän de var över 70 år, arbetade de oförtrutet med sin järnväg, och de hade med många resenärer att göra.
Stor vänlighet
Detta är en mycket vänlig järnväg. Dag Legnesjö går runt och talar både vänligt och skämtsamt med sina resenärer före avgång.
Damerna i biljettförsäljningen och kaféet är både vänliga och tillmötesgående. För att kafégästerna inte skulle behöva sitta tätt hade man spridit ut kaféborden. På varje bord står en glasvas med nyplockade ängsblommor. Gästerna från Östra Södermanlands Jernväg, en viktig samarbetspartner, emottogs med stor artighet och fick mycket uppmärksamhet. När tåget kommer tillbaka från Munkedals hamn, kommer stationspersonalen och kafépersonalen ut och vinkar åt tåget, som går vidare till Munkedal Nedre. Det är synd om alla pensionärer, som inte vågar gå ut under corona-pandemin. Munkedals Jernväg har ordnat särskilda pensionärsturer. Utöver de tre vanliga turerna har man lagt till en fjärde för pensionärer. Här behöver pensionärerna inte befara att sitta tätt vare sig på tåget eller i kaféet. (Borden står för övrigt utomhus, vilket minskar riskerna. Alla vagnar är dessutom öppna vagnar.)
Tomtetåg
Även sörmlänningarna kör numera tomtetåg. De hade Luciatåg (alltså spårbundna sådana) tidigare. Alltfler museijärnvägar kör tomtetåg. På Gotland lär man åtminstone tidigare ha fått in mer på sina tomtetåg än på alla andra körningar tillsammans. Sörmlänningarna kör sina tåg från Mariefred till Taxinge. Resan tar ungefär en timmes tid. För att ge resenärerna omväxling hämtar ångbåten Mariefred dem i Taxinge och kör dem därifrån tillbaka till utgångspunkten. Munkedals tågsätt går ju ner till Munkedals hamn. Skulle inte en ångbåt kunna ta ombord tågresenärerna där nere och ta dem med på en tur på Gullmaren, Sveriges enda tröskelfjord? Så tyckte sörmlänningarna. Tanken är utmärkt och möttes med instämmanden. (Man har tänkt i dessa banor tidigare.) Det gäller dock att finna en lagom stor ångbåt med intresserade ägare.
Många arbetsuppgifter
Munkedals Jernväg har mycket att arbeta med. Man håller på med att laga det egna ångloket ”Munkedal”. Ångpannan är omsorgsfullt renoverad, och loket skall nu trimmas in under hösten. År 2021 kommer förhoppningsvis ett ånglok åter att dra tågsätten i Munkedal.
Under 2021 fyller Munkedals pappersbruk 150 år. Bruket anlade 1895 järnvägen för att kunna köra papperet från bruket uppe vid Örekilsälvens vattenfall ner till Munkedals hamn. En jubileumsskrift håller på att utarbetas. Järnvägens arkivchef Björn Jacobsson är en av dem som skriver. Själv har jag så trevligt i Munkedal, att jag som synes inte kan låta bli att komma tillbaka varje år. Inte heller kan jag låta bli att skriva ner mina upplevelser. (Då återupplever man dem ju.) En av dem, som har läst mina bloggartiklar, är arkeologen Kristina Bengtsson, som återupptäckte det forntida Kongahälla (Kungälv) i Ytterby. Jag träffade henne i Munkedal i slutet av juli 2020. Hon berättade då om de senaste upptäckterna. Vid tidigare utgrävningar har man ju funnit ett mycket stort långhus. Vid metalldetektering härute på senare år har man funnit spåren efter en forntida handelsplats här intill. Kungälv har alltså mycket gamla anor även som handelsplats och stad. Denna stad har klarat sig under hela sin tusenåriga historia utan järnväg, vilket däremot förefaller närmast obegripligt. Hur är något sådant möjligt?
Lars Gahrn